Men vad blir det!?

Man kan ju undra hur det resonerades i FN-korridorerna när ordförandelandet för FN-kommissionen för nedrustning skulle utses... Skulle man ta tillvara på tillfället och välja ett land som aktivt strävat efter fred och säkerhet, eller skulle man välja... IRAN!?

Nyheter från Islamic Republic News Agency säger nämligen att det blev Ahmadinejads fredliga regim som styr upp Förenta Nationernas nedrustningsarbete i fortsättningen:

United Nations Commission on Disarmament on Tuesday elected Iran as deputy for Asian nations. ...The UN Commission on Disarmament which is subsidiary organ of the General Assembly will review disarmament and international security. ...The Commission could not reach unanimity in the past two year owing to US objection to put disarmament on the agenda of the specialized commission and adopt an action plan for enforcing disarmament at international level. ...NAM member states issued a statement on the first day of the annual meeting calling on nuclear states to respect their commitments of demolishing their nuclear arms. ...They also called on Israel to sign up to NPT and give access to all its nuclear sites for monitoring by UN nuclear agency.

Jag ska skicka in en ansökan för FN:s räkning till nästa omgång av Let's Dance, för det finns nog få som är i större behov av taktkänsla än FN.

Upplagt för guldfest på tisdag!

Härlig seger i Frölundaborg idag. På tisdag är det dags för sjätte finalen i Löfbergs Lila Arena.

För att använda lagkaptenen Jörgen Jönssons ord: Guldet ska hem!

Magdalena Graaf

Magdalena Graaf har nyss gett ut boken Det ska bli mig ett sant nöje att döda dig, som på hemsidan beskrivs så här:

I boken Det ska bli ett sant nöje att döda dig! berättar Magdalena Graaf om det äktenskap som hon ingick som gravid nittonåring. Vad som till en början var ungdomlig familjelycka med en omtänksam om än kriminellt belastad man övergick snart i misshandel och fullständig terror. Magdalena Graaf skildrar trovärdigt och med den inlevelse som bara egna erfarenheter kan ge, hur hon till slut lär sig att leva med makens våldsamma raserianfall, trots att de utgör ett dödligt hot. Hon ber inte om medlidande, utan beskriver osentimentalt och rakryggat hur den unga Magdalena sakta bryts ner. Hon visar också vilken betydelse stödet från föräldrar och vänner haft för att ge historien ett lyckligt slut.

På dagens Aftonbladet Debatt skriver hon i sin artikel Nu får det vara nog! om hur familjen och vännerna gav henne ett stöd som välfärdsstaten inte förmår:

När samhället svek vände jag mig till något mycket mer hjälpsamt: min familj. Våra civila instanser, till exempel familjerna och församlingarna, erbjuder en mycket större trygghet än vad staten någonsin kan göra. Ingen kan smeka så varligt som en mamma och ingen kan få oss att känna oss säkrare än en pappa. Det är viktigt att anhöriga, i den mån de kan och vill vara delaktiga, inkluderas i de processer som ska leda till att kvinnor räddas från destruktiva förhållanden. Starka familjer kan dessutom på lång sikt förebygga kvinnomisshandel. Detta genom att unga, potentiella våldsverkare tidigt får lära sig att älska sig själva och andra.
Vårt civila samhälle förtjänar en större respekt, inte minst när den stat som är gemensamt finansierad inte ger oss valuta för pengarna när det handlar om någonting så grundläggande som personskydd.

Graaf är också väldigt tydlig i sitt budskap till de politiker som sysslar med rättspolitik:

För att kvinnor ska fredas måste det till tuffare tag mot våldsverkare. Idag belönar samhället dem som är dömda för kvinnovåld genom korta straff, fri tandvård, möjlighet till studier och bostadsbidrag. Allt medan slagna kvinnor får stå på egna ben, utan något extra stöd från vårt välfärdssamhälle. Det duger inte!

Sverker Åström hamnar helt fel igen

Gårdagens artikel på Svd Brännpunkt av Sverker Åström gav ju minst sagt en del i övrigt att önska. Brommesson svarar i sin blogg med en ordentlig och rättmätig sågning:

Sverker Åström må vara till åren kommen. Men just därför är hans historielöshet fullständigt absurd. Idag skiter han offentligt i det blå skåpet när han på SvD Brännpunkt jämför Israel med nazister och samtidigt jämför Hamas med de norska, danska och franska motståndsrörelserna under kriget.

Efter Östen Undén har svensk utrikespolitik inte sett någon så tunnelseende folkrättsvurmare som Sverker Åström. När Hamas, som vill utrota Israel och som har ett record av utstuderad terrorverksamhet, bedöms efter Åströms folkrättstolkning så upphöjs organisationen till "den kämpande befrielserörelsen". Dess terrorverksamhet legitimeras dessutom av samma folkrättstolkning. Att folkrätten idag omfattar ett förbud mot terrorverksamhet har antagligen gått Åström förbi.

Jag har i och för sig inte svårt att hålla med Åström om att vi ska rikta kritik mot delar av Israels politik, särskilt deras politik gentemot de ockuperade områdena. Men när han inte ens med en stavelse vill medge att Hamas förtjänar kritik så är Åström omöjlig att ta på allvar.

Det är humor, det är humor...

Ibland blir den internationella politiken ironisk på ett sätt som får Killinggänget att blekna. Hyllengren bloggar om detta:

Vad i hela världen håller Schweiz på med??? Till FN:s nya MR-råd har Schweiz nominerat som expert mannen som (inget skämt) instiftade "The Muammar Khadhafi Human Rights Prize".

Uppdatering: FN självt går även från klarhet till klarhet. Gissa vilket land som just valts till vice ordförande i FN:s kommission för nedrustning? Iran...

Destination: Sverige

Nu är den så äntligen här: våren! Med våren och sommaren så kommer ju även besökare från utlandet som vill kolla in det vanligtvis så kalla landet i nord, som nu tillfälligt tinats upp till allmän glädje och gamman. Men det är tyvärr inte bara turister som kommer på besök till Sverige. Polisen har fått uppgifter om att huntratals personer bara under april kommit till landet för att ge sig sig ut på turné med sina stöldligor. Riksdagsledamoten Annelie Enochson (kd) skriver om detta i GT:

Internationell kriminalitet etablerar sig alltmer i Sverige. Förlorarna är de svenska medborgarna som blir självklara brottsoffer när stora brottsyndikat etableras och besöker vårt land på rån och stöldturnéer.

Ett uppmärksammat exempel var en liga från Balkan som förra sommaren, bland annat på Västkusten, genomförde över 2000 stölder, inbrott och bedrägerier och sedan lämnade landet.

Nyligen sprängdes även en stor inbrottsliga i södra Stockholm. Brottsorganisationen hade starka band till Sydamerika och enligt polisen i Södertörn låg denna bakom den kraftiga ökningen av bostadsinbrott i hela Stockholms län under årets första månader.

Och inte väljer brottsligorna Sverige på grund av vår natur eller det trevliga sommarvädret. Det beror istället, enligt Enochson, på "korta straff, och att fängelserna är inte så farliga". Jag känner väl inte direkt att jag bryter mot etiketten om jag säger att denna slags gästfrihet från Sveriges sida kanske är lite over the top...

Bloggtips: Det personliga ansvaret

Martin Källstrand bloggar läsvärt om behovet av och bristen på personligt ansvar:

Nej, svenska medborgare. Makten att förändra samhällen ligger i familjen. Skolan, samhället och Persson vet inte bättre än vad ni själva gör. Ansvaret ligger hos er! Och stå inte och tigg ungdomsgårdar och saneringsfirmor och klaga på media, när felet ligger hos er själva; avsaknaden av egna initiativ, barnuppfostran och en passiviserad inställning (som visserligen Persson inte är sen att uppmuntra). Kom igen, jag tror vi kan bättre än så!

Kanada tar ställning

Kanada har nu beslutat att strypa biståndet till den palestinska myndigheten, vars utrikesminister drömmer om en karta utan Israel.

Att Kanada nu tydligt tar ställning mot det palestinska regeringspartiets krav på utplåning av Israel har nog en del att göra med att det är Stephen Harper som sitter vid rodret i Ottawa.

Det fråga som uppstår är naturligtvis när EU ska följa det kanadensiska exemplet, och stoppa miljardrullningen till det Hamas-styrda PA.

Campus Outrage Award

Dags att skicka gratulationer till Yale som vunnit årets Campus Outrage Award.

Priset är ett initiativ som tagit av Collegiate Network:

Vi skapade Campus Outrage Award för att avslöja de universitetsadministratörer och lärare som missbrukar sina positioner för att tysta oliktänkande och tvinga på ovilliga studenter deras egna politiska ståndpunkter.

Vinnande bidrag kan bestå i skandalösa händelser, ett snedvridet kursutbud, politiserad studentlitteratur, totalitära studenföreningar, intoleranta administratörer, och illiberala faktulteter. Kort sagt vad som helst som bryter mot tanken om en fri bildning.

Vad är då anledningen till att Yale vann?

Ja, det bidrog naturligtvis att de hade den goda smaken att acceptera den afghanska talibanregimens tidigare ambassadör till USA som student vid Yale:

The Collegiate Network has given its annual award to highlight the negative influence of political correctness to Yale University for enrolling a former Taliban official with a fourth-grade education.

Andraplatsen gick till DePaul University, som med omedelbar verkan stängde av professorsadjunkten Thomas Klocek efter att han försökt att debattera med studenter som delade ut pro-palestinskt material.

Kavalkad i intressanta böcker

Min gode vän Simon Westberg, programsekreterare i Föreningen Heimdal, skriver i Captus om idékonservatismens sorgliga tillstånd i Sverige, ett tillstånd som åskådliggörs genom exempel på hur viktiga standardverk i princip inte går att få tag i vid svenska bibliotek. Ett exempel är "The Conservative Mind" av Russel Kirk:

Russell Kirk i sin tur får finna sig i att hans klassiker The Conservative Mind (1953), trots det faktum att den är inne på sin sjunde engelska upplaga, endast finns på fem svenska bibliotek.

Om du vill ha uppslag på intressanta böcker att handla nästa gång du är inne på amazon.com, läs artikeln!

Skandinavisk välfärdsmyt

Är Sverige världens bästa land, alla kategorier? Ja, den som tittade på socialdemokraternas valupptakt kunde lätt förledas att tro det. Men den socialdemokratiska välfärdsmodellen kritiseras starkt i en artikel i TCS Daily, Social Model Myths:

What about the Scandinavian model(s)? Despite the overwhelming success of the Irish alternative, supporters of a sizeable role of the state in the economy continue to plead in favor of the Scandinavian model. But, as the authors argue, Scandinavian policies have proved to be particularly inefficient. Scandinavia has gone through a long period of steady decline with poor growth and low job creation. In 1970, Sweden's level of prosperity was one quarter above Belgium's. By 2003 Sweden's position in the prosperity index had fallen from number 5 to 14, two places behind Belgium. ...Together with Italy, the Scandinavian countries are the worst performing economies in the entire European Union.

... Rather than taking them as an example, Europe's politicians should shun the Scandinavian big-government recipes. If there is anything to be learnt from the Scandinavian experience it is that Scandinavia succeeds in making a more efficient use of public resources, through investment and innovation. Nevertheless even their strict restrictive unemployment policies will never result in higher growth as long as they stick to big spending policies and oversized governments.