Radikalfeminismen är vår tids marxism

Ibland hittar man artiklar som är aktuella trots att de har ett par år på nacken. Denna artikel är tyvärr ett sådant exempel, eftersom radikalfeminismen tyvärr fortfarande är högst aktuell. Professor emeritus Nils Elvander skriver på DN-debatt att Radikalfeminismens manshat är demokratiskt tvivelaktigt:

Har den nyväckta marxist-feminismen - en passande benämning för marxismens tvillingsyster radikalfemismen - någon praktisk betydelse? Kommer den inte att i likhet med marxismen förtvina därför att dess anspråk på totalförklarande svar på alla frågor genomskådas och därför att dess praktiska målsättningar undan för undan förverkligas genom demokratisk reformpolitik?

Jag tror tyvärr att svaret på den första frågan är ja och på den andra nej - i alla fall på kort sikt. Medan marxismen gradvis övergavs av den demokratiska arbetarrörelsen i Sverige och andra västeuropeiska länder efter 1918 och renässansen kring 1970 befanns vara en elitbetonad och snart övergående strömning, har radikalfemismen i Sverige på senare år nära nog lyckats etablera sig som ett slags överideologi - en statsfeminism.