När politik är att felprioritera

Nu har EU kommit med ytterligare ett initiativ som på ett dramatiskt sätt kommer att förbättra vår vardag och göra Europa till en dynamisk region: ett genderinstitut ska inrättas.

Det låter ju nästan som Sverige. Men det är faktiskt Slovenien, Slovakien och Litauen som ligger i för att förverkliga detta framtidsprojekt med en årsbudget på 75 miljoner kronor. Det ser också som av en händelse ut som att institutet kommer att ligga i Ljubljana.

Kan inte hålla mig från att delge en kommentar apropå ovanstående från townhall.com:

Unemployment is high and capital is fleeing Europe, yet members of the European Parliament apparently think their top priority is gender politics. They just created a "gender institute." If this new entity is just a waste of money, the people of Europe will be lucky. But if the new institute becomes a lobbying arm for new levels of government intervention in labor markets - as would be the case if bureaucrats attempt to dictate pay on the basis of sex - then Europe will fall even further behind.

Något har gått riktigt snett när vi har ett EU-parlament som först förhandlar bort rätten till fri rörlighet för tjänster, och sedan omfamnar allsköns olika socialist-tjafs på grund av att huvudkontoret för den ena eller andra institutionen hamnar i de olika medlemsländerna. Skattepengar ska spenderas, och när de inte räcker till så anklagas medlemsländerna för att vara snåla. Den snålheten kan dock lyckligtvis kringgås genom införandet av en EU-skatt.

Snacket om en EU-skatt känns inte riktigt bra.

Man kan utifrån ett kristdemokratiskt perspektiv värdera frågan om en EU-skatt på lite olika sätt. En grund skulle kunna vara subsidiaritetsprincipen. Det vill säga vi har att göra med frågor som kräver övernationella beslut, alltså finns behovet av en finansiering utanför medlemsländernas budgetar. Men vid en anblick av dagens europeiska union så är det för mig ändå ofullkomlighetstanken som hamnar i centrum. Den ibland fullständiga ofullkomlighet med vilken politiken sköts på EU-nivå gör dels att jag inte betror EU-politikerna med rätten att ta ut skatt. Allt elände kan naturligtvis inte skyllas på Bryssel (jordbrukssubventionerna är ett exempel på detta), men vi riskerar att se ständigt nya krav på mer pengar till byråkratiska projekt utan koppling till medborgarnas verklighet. Oförmågan att komma överens om viktiga reformer gör också att det går att argumentera mot en EU-skatt utifrån subsidiaritetsprincipen: skulle verkligen finansieringen av EU skötas bättre genom en samordnad beskattning? Jag tror att svaret i dagsläget blir ett Niklas Erik Johan på det.