Tråkig förkärlek för diskriminering

Thomas Gür skriver i Svek från kd om diskriminering om att den kristdemokratiska ledamoten i diskrimineringskommittén, Rose-Marie Frebran, anslutit sig till vänsterpartierna till förmån för etnisk diskriminering, eller om det heter på nyspråk: "positiv särbehandling":

När hon motiverade sitt ställningstagande hänvisade Frebran till att sådan diskriminering kunde utövas för ökad jämställdhet mellan män och kvinnor. Det uttalandet motiverar dels en kommentar med utgångspunkt i Frebrans partitillhörighet, dels en allmän reflektion kring det lämpliga i att på det sättet försvara särbehandling på basis av etnicitet.

Men Frebran följer ju bara partiets argumentation. I rapporten Sverige - vårt land i mångfald står nämligen följande att läsa:

Idag är det tillåtet med positiv särbehandling i arbetslivet avseende kön och funktionshinder. I praktiken innebär det att om två personer med lika kvalifikationer söker ett arbete så kan arbetsgivaren välja den person som tillhör en underrepresenterad grupp på arbetsplatsen. Vi anser att positiv särbehandling även skall kunna tillämpas i fråga om arbetssökande med annan etnisk bakgrund.

Jepp, två fel blir ett rätt.

Gür riktar sedan in sig på diskrepansen mellan den kristdemokratiska ideologin och partiets ställningstagande för "positiv särbehandling":

För att företräda ett parti som, genom sitt namn och i sitt ideologiska program, säger sig stå för "en kristen människosyn och värdegrund", är det besynnerligt att Frebran inte följer den princip som aposteln Paulus etablerade för snart 2 000 år sedan (Gal 3:28): "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna." I motsats till Paulus förordar Frebran, tillsammans med kommitténs vänsterfolk, den primitiva metoden att bedöma individer efter deras härkomst eller etnicitet, och detta trots att hennes eget partis principprogram talar om att "alla människor har ett lika värde".