Ingen ny lag om trosfrid, tack!

Jag blev mycket förvånad när jag kunde läsa att riksdagsledamoten Tuve Skånberg (kd) uttalat sig för återinförandet av lagen om trosfrid, en lag som avskaffades 1970. Utspelet motiveras "med en ny lag om trosfrid skulle publicister och andra som ger offentlighet till bild och text tvingas tänka ett varv till innan de väljer att gå ut med ett material".

Mot Skånbergs förslag kan portalparagrafen i Tryckfrihetsförordningen ställas, vilken slår fast att "med tryckfrihet förstås varje svensk medborgares rätt att, utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utgiva skrifter...". Vad paragrafen säger, är att i Sverige går inte staten in och tillämpar censur. Denna frihet från statlig inblandning är något vi kan vara stolta över och tacksamma för.

KDU försvarade yttrandefriheten i samband med rättegången mot Åke Green. Vi krävde till och med att hetslagen skulle avskaffas. Vi menar att gränsen för yttrandefriheten går vid uppmaning till brottsliga handlingar. Vi hävdade då, och fortsätter envist att hävda, att vi kristdemokrater måste vara konsekventa i vårt försvar av yttrandefriheten. Det vore ytterst märkligt att göra skillnad på människors rätt att yttra sig, beroende på om vederbörande innehar kyrkliga befattningar eller ej. Åsiktsfriheten är liksom religionsfriheten ett avgörande inslag i ett fritt och pluralistiskt samhälle.

Man behöver inte vara liberal för att värna yttrandefriheten. Yttrandefriheten är ett grundläggande inslag i det som vi som kristdemokrater betraktas som naturliga, det vill säga medfödda, rättigheter. Försvaret av denna rättighet är inte detsamma som att försvara vadhelst som skrivs, men det är en oerhört stor skillnad mellan att förespråka en god norm i publiceringen och att vilja ha en begränsning av en naturlig rättighet.
Yttrandefriheten medför att alla någon gång riskerar att känna sig förolämpade över material som publiceras i fria medier. Som kristdemokrater eftersträvar vi såväl religiös tolerans som religiös frihet. Men dessa två saker bör inte sammanblandas. En viktig förutsättning för en god samhällelig dialog är att det finns en tolerans och respekt mellan olika religioner och trosuppfattningar, något som vi kristdemokrater menar bör främjas eftersom vi anser att staten har ett normativt ansvar. Men den primära skyldigheten för staten är att garantera religionsfriheten. Detta inkluderar rätten att fritt välja religion, men också rätten att inte påtvingas någon annans religion och till och med rätten att förolämpa någon annans religion.

Demonstranter runtom i Europa och världen kräver att yttrandefriheten inskränks eller till och med avskaffas. Är det sådana krav vi kristdemokrater ska stödja och uppmuntra? Ska i sådana fall en lag om trosfrid ta fasta på en strikt tolkning av islam, som föreskriver att inga avbildningar av Muhammed får förekomma? Eller ska islam tolkas lite mer liberalt, så att tusenåriga persiska avbildningar av Muhammed även fortsättningsvis får publiceras i svensk press?

Det vore tragiskt om debatten om de danska karikatyrerna skulle leda till att yttrandefriheten sattes på undantag. Ännu mer tragiskt vore om kristdemokraterna banade vägen för en sådan inskränkning.