Kom igår hem från Alliansens konvent. Det var mitt andra konvent hittills. Det har jämförts med amerikanska partikonvent, men frågan är om det är en rättvis jämförelse. 20 000 jublande republikaner i Madison Square Garden är en något annorlunda grej än det som utspelades på Norra Latin. Men ett riktigt bra konvent var det hur som helst. Värdet av att träffas under samma tak och helt enkelt få möjlighet att umgås med politiker från de andra borgerliga partierna ska verkligen inte underskattas. Jag tar med mig främst två saker från konventet: 1) Vi-känslan och 2) Känslan av att vi kommer att vinna och att det var nästa regerings företrädare vi kunde se och lyssna till under de två dagarna.
En del gillar ju listor. Så jag satte ihop en sådan.
Här kommer konventets:
Bästa: Göran Hägglunds tal.
Sämsta: trängseln.
Roligaste: Lars Leijonborgs knastertorra och ganska töntiga humor.
Lamaste: Göran Hägglunds försök till dans under festens "kulturinslag".
Hellre än bra-inslag: Maud Olofsson sjunger "Dancing Queen".
Största brist: Inga ballonger från taket.
Höjdpunkt: Festen!
Ägare av dansglovet: CUF
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home