Kanada liknar Sverige. Och Tyskland. Och Storbritannien.

Det har blivit mycket Kanada här på bloggen under den senaste tiden. Jag lovar att trappa ned på den biten, men landet är dock helt klart intressant som jämförelse med Sverige. Landet har under de senaste 100 åren dominerats av det vänsterlutande Liberal Party, vilket har skapat en stor och omfattande välfärdsstat. Kanada är ett högskatteland med en liknande uppbyggnad av sjukvårdsystemet (planekonomiskt inspirerat, that is) och lååånga vårdköer. Efter flera incidenter med skjutvapen inblandade, bland annat vid en skola i Toronto, så har den stigande brottsligheten och underfinansieringen av ordningsväsendet kommit att bli en dominerande fråga i valet. Även utrikespolitiken har funnits med på ett hörn, där liberalernas anti-amerikanska populism ställts mot Stephen Harpers krav på upprustning av försvaret och en tydlig och värderingsgrundad kanadensisk linje på den internationella arenan. Det har inte framförts krav från något håll på att Kanada skickar trupp till Irak, det hade sannolikt varit alltför provocerade för väljarna, men två olika utrikespolitiska hållningar har likafullt stått mot varandra.

När Doug Gamble, tidigare talskrivare för Ronald Reagan och George H.W. Bush, skriver i Morning in Canada? om valet i Kanada väljer han att fasta på väljarnas ovilja till stora och radikala förändringar:

As revolutions go, if that's what the narrow defeat of Canada's ruling Liberal party by the Conservatives in Monday's national election can be called, it was a typically Canadian one. By awarding the Conservatives a minority government — the party won most of the seats in parliament but fewer than the opposition parties combined — voters were saying, "We want to give you a try but we don't really want to hurt the Liberals' feelings." Call it the "Excuse Me" Revolution.

Vi såg förra året hur Angela Merkel ledde CDU/CSU till en valseger med bitter eftersmak. Bitter, eftersom valsegern bara några veckor innan valdagen såg ut att bli total. Bitter, eftersom det sannolikt var öppenheten kring behovet av reform (och förslaget om momshöjning) som sänkte de kristdemokratiska siffrorna. Väljarna ville ha bort Schröder, men de ville inte ha en tydlig borgerlig politik.

Det kanadensiska valet för två dagar sedan var ett nyval. Kanada gick till val så sent som för 18 månader sedan, och trots höga opinionssiffror några månader före valet så slutade det då än en gång med konservativ valförlust.

Stephen Harper hade en väldokumenterat kritisk syn på välfärdsstaten, och det ledde till att väljarna fruktade stora nedskärningar, skriver Carolyn Ryan i en analys för CBC:

Harper believed strongly in small government, a stance that on the campaign trail fed fears of massive cuts to social programs if he were elected. He proposed that there should be "no sacred trusts" in Canadian government.

Och så här såg det ut 18 månader senare:

The party's platform does not cut spending at any government department, while adding new programs, reducing the GST and promising a new fiscal deal for the provinces. Even ACOA's budget is safe, he tells Atlantic Canadians.

Tories har med andra ord gjort sig valbara genom att röra sig mot mitten. Känns det igen?

Tendensen till mittenorientering bland mitten-högerpartierna i länder med utbyggd offentlig sektor är tydlig (det klagas förvisso på Bushs "big government spendings", men där finns Reagans arv med i bilden). Detta märks även i Storbritannien, där David Cameron, nye ledaren för Tories, efter valförlusten förra året tydligt distanserat sig från arvet efter Thatcher:

"There has been a tendency for some Conservatives to treat Britain, particularly our public services, as an ideological laboratory. But today, in a world that is constantly changing, we need open minds. At the next election, a whole generation of people will be voting who were born after Mrs. Thatcher left office. So when it comes to tackling the big challenges our society faces, I will not be the prisoner of an ideological past". (från Townhall.com)

I Sverige har vi ju inte gått så långt som att ta avstånd från tidigare borgerliga regeringars ambitioner, även om det är lätt att vara kritisk mot vissa inslag, med facit i hand. I Sverige har vi idag en Allians som förvisso har tydliga förslag i frihetlig riktning, men där det likväl finns ett ganska tydligt motstånd mot alltför tydliga förändringar (ett exempel är de starka röster för ett bevarande av dagens ersättningsnivåer som höjts från vissa håll).

Så, det verkar vara så att den som vill minska statens inflytande över människors vardag helt enkelt inte vinner några val genom att föra fram en tydlig agenda för förändring. Det verkar gälla i Kanada, Storbritannien, Tyskland och Sverige.

Tanken kanske är att man först ska visa sig regeringsduglig (viktigt för Alliansen!), för att på så sätt ge sig chansen att vinna även nästa gång. Fyra glada år i regering och därefter 12 år i oppositon skulle ju inte göra mången borgerlig väljare lyckligare.

Men kommer det då att bli några bestående förändringar för vanliga människor, eller är det endast utnämningspolitiken och andra detaljer synliga endast för politikerna i Stockholm som kommer att förändras? Kommer den ideologiska kraften finnas för bestående förändringar under en andra borgerlig regeringsperiod, eller kommer det bli ett fortsatt förvaltande av höga skatter och en ständigt växande offentlig sektor?

Valet 2006 är ett "defining moment". Aldrig tidigare har den samlade borgerligheten gått fram så enat och med en politik så nära socialdemokraternas. Vad jag menar med det sistnämnda är inte att alliansens politik är "sossig", utan helt enkelt att partiet längst ut till höger inte ligger lika långt ut till höger längre. Det finns m.a.o. inget "högerspöke" att skrämmas med i den kommande valrörelsen. Men om detta koncept faller så är det dags att tänka nytt. Personligen kommer jag låta den analysen vänta, men Dick Erixon har en poäng i att en förlust måste leda till något helt annat än dagens taktik:

Att ställa förmyndarstaten mot frihetens alternativ är det enda som då inte har prövats.

Nu tror jag i och för sig att det kommer bli en borgerlig valseger i höst. Kommunalrådet Persson saknar helt enkelt idéer för framtiden, det räcker inte att försöka göra soppa på stopp- och bidragspolitik kryddat med ständiga hänvisningar till socialdemokratins partihistoria.