Inne att vara ute

Per Ericson skriver i Till och med kristdemokraterna kan hoppas om den traditionernas återkomst, och den yngre generationens strävan efter trygghet och stadga i livet:

Se bara på den nytända dagisbrasan. Också ärrade feminister kan oroa sig över
hur barnen har det medan mamma och pappa förverkligar sig själva. Debattörerna smiskar varandra med hoprullade rapporter. Utgångspunkten tycks vara att den som har det rätta vetenskapliga underlaget får bestämma över alla andra.
Svepande och tvärsäkra omdömen om hur dagis påverkar barnen har sällan fog för sig. "Det är lätt att hitta samband, men svårt att belägga orsakssamband", varnar Anna Sjögren, forskare vid Industriens utredningsinstitut (Expressen 26/12).
En tanke kan ju vara att låta familjerna själva komma fram till vilken omsorgsform som är bäst.

Det är befriande att den sociala ingenjörskonstens "sanningar" ifrågasätts allt mer, och numera även av de som brukar stå på barrikaderna i försvaret av statliga interventioner. Ändå tycks det fortfarande svårt att köpa den enkla principen om att familjen ska ha beslutanderätt över barnomsorgsformen.

När unga ska motiveras att engagera sig i politiken hör man ofta att "allt är politik", och att det är vettigt att engagera sig i det som berör ens vardag. Men i Sverige framställs detta med "allt är politik" som om detta vore en sanning för tid och evighet. Låt oss ändra på det, och låt oss förallt i världen slå fast följande: "familjelivet är inte politik".