Turkiet och EU

Många är åsikterna kring Turkiets eventuella medlemskap i EU. Jag tillhör dem som tror att konceptet privilegierat partnerskap har stor potential vad gäller att utveckla unionens relationer till grannländerna. Skulle vilja tipsa om min kristdemokratiske kollega Martin Källstrand bloggande i detta ämne. Dick Erixon har också tagit upp ämnet, och kommer till slutsatsen att Europa helt enkelt saknar förmåga att hantera den utmaning som ett turkiskt medlemskap skulle innebära. Erixons dom mot europeiska politiker är hård:

Europa saknar helt enkelt ryggrad. Och om man låter den sortens personer förhandla, är det detsamma som att ge bort allt man äger och har. Europa kan ju, som någon sa, inte ens ”integrera” de 10-20 miljoner muslimer som redan bor i Europa, hur skulle man då kunna agera rättfärdigt, bestämt och respektfullt gentemot Turkiet? (Turkiet en svår nöt)

Jag anser att den största kritiken bör gå till de politiker, bland annat president Chirac, som i en grandios kombination av spelad generositet tillsammans med politisk feghet lyckas vara pådrivande för inledandet av medlemsförhandlingar med Turkiet samtidigt som man utlovar folkomröstning i hemlandet om huruvida Turkiet skall få bli med i unionen eller inte. Eftersom bland annat Frankrike motsatt sig skrivningar om privilegierat partnerskap så blir ju Chiracs alternativ föga inkluderande för Turkiet: en mycket stor majoritet av den franska befolkningen motsätter sig turkiskt medlemskap, och om det skulle bli ett nej i Frankrike så finns inte det alternativ som privilegierat partnerskap utgör.